FöreningsKrafts VD Jessica Pettersson berättar om den identitetskris som uppstod när hon slutade med sin idrott.
Jag kommer ihåg första veckan på högstadiet i sjuan. Vår lärare gav oss en lista på alla namn i klassen och bredvid varje namn skulle vi skriva något positivt om var och en. Sedan klippte vi isär listan i små remsor för att ge en remsa var till alla i klassen. Då vi inte kände varandra så bra än stod det ”snäll” och ”glad” på mångas remsor. På säkert 20 av de 30 st jag fick stod det ”gymnast”.
Identitetskris efter elitsatsning
Sen fyra års ålder har gymnastikhallen varit mitt andra hem. Jag började på barngymnastik och tränade under 15 år både på breddsidan och eliten. Gymnastiken har alltid varit en del av min identitet. Om någon frågade vem jag var så var mitt första svar att ”Jag är gymnast”. Det blir kanske lätt så när en spenderar otaliga timmar i hallen, tänker på gymnastik när en är hemma och umgås med kompisar som håller på med samma sport som en själv.
Idag är jag 30 år och är inte aktiv själv längre. Så vad hände när jag väl bestämde mig för att sluta? Jo, jag fick en stor identitetskris. Vem är jag nu? Vill jag fortfarande gå i sportiga kläder? Vad ska jag nu göra på min fritid? Vad ska jag göra av all min kunskap om sporten?
Som tur var blev jag ledare samtidigt som jag var aktiv och fortsatte som det även när jag slutade. Tack vare min ledarroll kunde jag hålla mig kvar i gymnastikens värld. Jag kunde såklart inte identifiera mig som ”gymnast” längre men sporten stannade kvar i mitt liv och är än idag en stor del av vem jag är.
För varje vecka som gick blev jag mer och mer förälskad i föreningslivet i sig. Genom åren har jag exempelvis startat en ny gymnastikförening och vill nu även hjälpa styrelser med administrativa uppgifter som de själva inte hinner med för att på så sätt bidra till ännu bättre föreningar.
Öppna upp för OLIKA sätt att engagera sig
Vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, jag vill uppmuntra föreningar till att erbjuda andra roller i föreningen än att vara just aktiv idrottare. Ställer du frågan och peppar medlemmar som är påväg att sluta till att på andra sätt stanna kvar i föreningen tar du tillvara på deras engagemang och passion för sporten. Kanske vill de fortsätta träna men inte på elitnivå? Då är kanske vuxengrupper som endast tränar en gång i veckan något att erbjuda.
Finns det en tydlig rutin i föreningen kring hur det rekryteras ledare internt?
Ställer någon frågan till de aktiva om att kliva in i en ledarroll?
Att skapa strukturer i föreningen som ger de aktiva möjlighet att bli ledare hjälper inte bara individen i sig att finna ett annat sammanhang inom sin idrott. Det hjälper även föreningen i stort att bli mer stabil genom att rekrytera ledare internt.
Vet de aktiva om hur föreningen är uppbyggd med styrelse, årsmöte, utskott eller kommittéer? Kanske finns det före detta aktiva som vill fortsätta engagera sig i föreningen även om de själva väljer att inte fortsätta med att utöva sporten. Skapas en rutin för hur vi kan få in före detta aktiva i styrelser och kommittéer så kommer föreningen växa sig starkare och inte vara lika sårbar för enskilda eldsjälar.
Ta tillvara på före detta idrottares engagemang och passion för sin sport och sin förening. Ställ frågan och öppna upp för möjligheten att engagera sig på OLIKA sätt så skapas en stabil och hållbar förening!
Läs också: Liria Ortiz – om att inte förlora hoppet i motgångar.
